Trummans ljud

 

Första gången jag hörde ordet trummande – i shamanisk bemärkelse var 1990.

Min dåvarande särbo/granne Bert talade om det i samband med sin mansgrupp. Min första kommentar var jag kommer med var när hur? Jag tror det var i Vallgård, i Helsingfors, och Tuisku var ledare.

Jag var fruktansvärt rädd de första gångerna. Fullständigt lamslagen/förstelnad av fasa. Men visste samtidigt att det här var absolut det jag ville/måste/hade gjort skulle göra igen.

 

*

 

Många år gick, jag var intensivt med i trumgruppen. Ledare var då Tuisku och Heimo. De första gångerna jag vågade trumma var mina armar så sjuka att jag trodde de skulle – helt konkret – ramla av! Ganska snart deltog jag i Jonathan Horwitzs och Heimo Lappalainens grundkurs i Esbo. Småningom blev trummande en livsstil, Tuisku var/är en fantastisk ledare av trumgruppen. Ca 1992 reste jag till Inari o deltog i Jonathans och Heimos 1 veckas kurs. Som var fantastik och livsomvälvande. Samma gäller Jonathans och Heimos kurs 1994 då Estonia sjönk. Och jag fick mitt shamanistiska uppdrag, att arbeta med döda och döende. Dvs jag såg/var närvarande då Estonia sjönk och hjälpte dem som drunknade vidare. Bland dem min professor i etnologi. Utan Jonathan/Heimo tror jag att skulle ha gått totalt in i ngn psykos. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Där började my shamanic path.

Jag tror att det var ca 4 år efter att jag startade i gruppen, som jag fick en inbjudan till 2 weeks intensive shamanic training at Esalen with Michael Harner, i USA. Jag minns att jag gnällde hela våren/sommaren om hur jag skulle få pengar för att delta i kursen. På hösten gick jag till banken och sade att jag behöver låna pengar för att utbilda mig i USA. Till min enorma förvåning frågade min bankrådgivare hur mycket jag behövde! Men ännu var problemen inte över. I december "lyckades" jag bryta min vrist, steg i en snötäckt grop. Men i februari for jag och kryckan iväg till Kalifornien. Och mitt livs stora förändring inleddes. Esalen var som himlen på jorden! Valarna simmade förbi, fjärilar stora som min handflata flög omkring. Och undervisningen, Michael Harner och Sandra Ingerman var våra lärare – var helt otroligt fantastisk! Jag var som i ett rus under två veckors tid. Och blev healed, lämnade kryckan efter mig hela tiden...

När jag sen kom tillbaka till Finland, vägrade läkarna att tro på röntgenbilderna som igen togs av min – nu helt läkta vrist!

Under kursens gång blev vi uppmanade att ansöka om deltagande i 3 års Shamanic healing, west coast training. Jag och ca 450 andra sökte och till min otroliga förvåning och glädje blev jag antagen. En av ca 70 personer.

Ingen vet ännu heller hur det kom sig att jag fick inbjudan till 2 veckors intensive training. Eftersom jag inte hade deltagit i Foundation of Shamanic Studies officiella basic courses. Visserligen i Jonathan Horwits och Heimo Lappalainens kurser men de räknades liksom inte... Så under 3 års tid reste jag av och an till USA för att utbilda mig som en av Michael Harners 1000-tals elever. Mitt liv blev aldrig detsamma igen!

Jag är otroligt tacksam för alla mina lärare: Tuisku, Jonathan, Heimo, Michael, Sandra, Christina Stack o alla andra i ordinary reality. I synnerhet alla mina lärare i nonordinary reality.

Tack vare er alla har jag kunnat hjälpa mig själv, min släkt och senare även både vänner och "kunder". För vilket jag är otroligt ödmjukt tacksam! Också för alla de gånger jag sas "blivit överkörd av xx antal långtradare" för att lära mig ödmjukhet...

Vägen är till total ödmjukhet är lång och stenig, men jag tror att jag nu nått kanske hälften av den. Om jag hinner förrän jag dör kanske en 4del till...

Man bör vara försiktig med vad man ber om!

mvh Katia Båsk